Det talas ofta om vikten av barnperspektiv. Intressant begrepp egentligen. För visst är det skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv?
Barnperspektiv är det som vi vuxna ibland antar då vi försöker se och skildra världen sett ur barns synvinkel. Det kan göras genom litteratur, film och andra konstformer. Eller när vi som föräldrar verkligen försöker förstå barnet genom att sätta oss in i dess unika upplevelse.
Barns perspektiv är när barnen själva kommer till tals och ger oss sin verklighet, sitt unika sätt att uppfatta omvärlden på. Det kan i sin tur förmedlas på olika sätt, genom samtal, bild, lek eller i andra former av kommunikation.
Min son har börjat säga till mig att jag aldrig lyssnar på honom. Eftersom jag har en ganska gedigen utbildning inom kommunikation vet jag vad som pågår när han säger så. Han generasliserar, utelämnar och förenklar. Det är filter vår hjärna använder sig av för att kunna hantera in- och utgående information. Inget konstigt alls. Vi gör det alla och det sker omedvetet.
Det finns förstås tillfällen då jag avbryter min son och säger "nej du får inte köpa godis en vanlig onsdag" redan innan han hinner tala till punkt. Liksom det finns tillfällen då jag tålmodigt lyssnar och tar in allt han förmedlar. Men det intressanta om vi talar barnperspektiv, och/eller barns perspektiv, är hans upplevelse av att mamma aldrig lyssnar.
När han betonar ordet aldrig kan jag lystra och fråga mer om hur han upplever det. Få veta mer om hans verklighet. Eftersom min son snart fyller tio kommer han med stor sannolikhet att kunna dra sig till minnes tillfällen då jag faktiskt har lysssnat. Men knappast då i samma stund som han måste hantera besvikelsen över att inte få godis en vanlig onsdag...
Barns känslor, tankar och beteende är sprungna ur upplevelser som de tar in via sina fem sinnen. Genom syn, hörsel, känsel, lukt och smak tar vi in världen. Därtill har vi det som brukar kallas det sjätte sinnet. Eller spegelneuroner som det kallas inom neurobiologin. För att inte överväldigas av information har vi filter som hjälper oss att sortera och bearbeta alla intryck. Selektivt och till stor del per automatik bildas under livet olika mönster som underlättar för oss att fatta beslut och fungera på olika plan i livet. Dessa förenklande mönster är viktiga men kan också vara begränsande. För vad händer om det bildas ett mönster utifrån upplevelsen att mamma aldrig lyssnar på mig? Jag kanske inte är värd att lyssnas på? Eller min mamma kanske inte har tid med mig? Eller min mamma har problem, hon är en dålig lyssnare.
Tre helt skilda tolkningar. Vi kan aldrig med exakthet veta hur våra barn tolkar det som sker. Men genom att efterfråga barnets perspektiv eller att försöka anta ett barnperspektiv kan vi få veta mer. Det är en bra grund för att stötta sitt barn till framgångsrika och konstruktiva mönster i sitt tänkande.
Ställ öppna frågor som: Hur tänker du? Hur känner du? Hur gör du? Och fånga upp generaliseringar, utelämnanden och förenklingar genom att bolla tillbaka uttryck som aldrig, alltid, alla, ingen. Är det aldrig någon som vill leka med dig? Får verkligen alla andra äta godis på vardagar? Måste du alltid städa ditt rum? Ibland kan dessa sätt att utrycka sig bygga negativa självbilder som på sikt är svåra att ta sig ur.
Lycka till!
