Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"
Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?
Vad skulle hända om vi frågade våra barn vilka tre råd de skulle ge oss för att vi ska kunna bli ännu bättre som föräldrar? Och faktiskt lyssnade och tog till oss svaret..
Vad kan tänkas ligga bakom min sons svar? Jo, att vi ofta tjafsar om sötsaker, att vi försöker hindra honom från att äta onödigt socker i olika former. Underförstått, vi skulle ha trevligare om vi inte hade det tjafset.
När det gäller leka länge så kändes det som en dolkstöt i magen. Jag är rätt usel på att leka på det viset min son skulle önska. Om jag satt en stund varje dag med honom och byggde lego eller härjade runt ute i skogen med en pinne i handen så skulle vi antagligen få det ännu bättre och roligare ihop.
Så det här med hans favoritsidor på nätet, några för mig hittills rätt obegripliga spelvärldar som vi dessutom har rätt hårda restriktioner kring. De få gånger jag suttit med har jag inte riktigt lyckats uppbåda något intresse och snabbt hittat ursäkter för att avvika. Vad skulle hända om även jag skaffade en "gubbe" och mötte honom i spelvärlden?
Som man frågar får man svar. Vad gör vi med svaren vi får av våra barn?
